När jag var liten ville jag växa upp så fort som möjligt. Jag ville vara tonåring, jag ville ha den där friheten, jag ville vara mogen. Jag ville sminka mig och färga håret, jag ville uppleva kärlek. Jag ville så mycket!
När jag väl var 14 år så hade jag det ganska jobbigt. Jag minns att det var sjukt svårt att förstå vem man är, att hitta sig själv. Man hamna lätt i fel umgänge. Det mesta var alltså upp och ner, damn you hormones!
Jag tyckte verkligen att det var skit jobbigt att inte veta vem man var, jag visste inte riktigt hur jag skulle vara bland folk.
Jag hade väldigt svårt med att hitta rätt i min klädstil, ena dagen var jag ljust klädd och välfixat hår, en annan dag gick jag i slitna jeans och en tshirt med något rock band på. 
Jag tror jag hitta mig själv när jag började gymnasiet, saker och ting blev lättare, man träffade människor med samma intresse och som är lik än själv.
Idag är jag 18 år och jag hatar inte längre att vara tonåring, men jag kommer förevigt hata hur jag kände och mådde när jag var yngre. Det var ett par tuffa perioder och det var svårt att välja vem man kunde lita på, om man ens kunde lita på något i huvud taget?
Idag så umgås jag endast med personer som jag faktiskt tycker om, några av dem är från dem yngre tonåren. Men många nya.
Anledningen att jag väljer att skriva ut det här är att jag vill dela med mig av vad jag känner och tycker, jag är inte rädd för att någon skulle dömma mig för det här. Jag har tagit mig igenom tuffa perioder och det ska man aldrig behöva skämmas för, tvärt om, var stolt över dig själv. Jag är det.
 

Jag hatade att vara tonåring

Allmänt Kommentera
När jag var liten ville jag växa upp så fort som möjligt. Jag ville vara tonåring, jag ville ha den där friheten, jag ville vara mogen. Jag ville sminka mig och färga håret, jag ville uppleva kärlek. Jag ville så mycket!
När jag väl var 14 år så hade jag det ganska jobbigt. Jag minns att det var sjukt svårt att förstå vem man är, att hitta sig själv. Man hamna lätt i fel umgänge. Det mesta var alltså upp och ner, damn you hormones!
Jag tyckte verkligen att det var skit jobbigt att inte veta vem man var, jag visste inte riktigt hur jag skulle vara bland folk.
Jag hade väldigt svårt med att hitta rätt i min klädstil, ena dagen var jag ljust klädd och välfixat hår, en annan dag gick jag i slitna jeans och en tshirt med något rock band på. 
Jag tror jag hitta mig själv när jag började gymnasiet, saker och ting blev lättare, man träffade människor med samma intresse och som är lik än själv.
Idag är jag 18 år och jag hatar inte längre att vara tonåring, men jag kommer förevigt hata hur jag kände och mådde när jag var yngre. Det var ett par tuffa perioder och det var svårt att välja vem man kunde lita på, om man ens kunde lita på något i huvud taget?
Idag så umgås jag endast med personer som jag faktiskt tycker om, några av dem är från dem yngre tonåren. Men många nya.
Anledningen att jag väljer att skriva ut det här är att jag vill dela med mig av vad jag känner och tycker, jag är inte rädd för att någon skulle dömma mig för det här. Jag har tagit mig igenom tuffa perioder och det ska man aldrig behöva skämmas för, tvärt om, var stolt över dig själv. Jag är det.